Jag har kommit fram till att kärlek inte är någonting för mig..
Hur jag än vrider och vänder.. vad jag än säger och gör.. hur mkt eller lite tid jag än lägger ner på det så blir det ändå alltid fel..

Varför är det alltid så att den man inte vill ha alltid bryr sig och finns där för en.. och den man vill ha kunde inte bry sig mindre..

Varför kan man aldrig vara sig själv runt den man tycker om och varför visar man alltid fel sida och fel personlighet när man är nära den man tycker om?

Varför ska det vara så svårt att visa vem man är på riktigt och varför ska man alltid skynda sig in i förhållanden?

Varför ska man skicka 20 sms om dagen till den man tycker om när det egentligen räcker med att bara skicka ett där man frågar hur personen mår?

Varför kan man inte bara umgås med sina kompisar och göra det man vill utan att behöva tänka på en viss person hela tiden?

Varför släpper man allt man har planerat för den man tycker om? och varför är man så himla "lätt"?

Ett samtal eller ett sms räcker.. "ska vi träffas ikväll?" och man släpper alla planer för kvällen bara för att träffa han... han den där speciella killen.. han den där som man aldrig kan sluta tänka på och han den där som man vet kommer krossa ens hjärta.

Varför fortsätter man när man vet hur det kommer sluta? och varför lägga ner så mkt tid och energi på något som är dömt att misslyckas?

Hur långt är man egentligen beredd att gå för han.. han den där.. han som ger en fjärilar i magen.. han som man tänker på 24/7... han som gör att man smälter så fort han tittar på en.. han som får en å känna sig som den finaste tjejen i hela världen varje gång han kysser en..

Nej, kärlek är nog ingenting för mig.. för hur mkt man än försöker bygga upp murar som skyddar en från att bli sårad så släpper man gång på gång ner garden i några få sekunder och muren blir genomborrad och hjärtat krossas en än gång... Som så många gånger förr sitter man med tårar längst kinderna och funderar hur det hade slutat om man inte hade skickat dom där 20 smsen om dagen utan bara skickat 1... och om det kanske hade blivit annorlunda om man inte hade ringt dom där 3 extra samtalen den gången han inte svarade, och man tänkte att "han kanske inte hörde, jag provar igen"...
Är det verkligen så svårt att låta bli å vara tjatig?

Jaa du.. Kärlek är nog ingenting för mig.............